tisdag 24 augusti 2010

Ännu en osedvanligt okritisk snyftartikel

ILLEGALA Statliga RFSU publicerade för ett par dagar sedan en snyftartikel som väller över i histrioniska yttringar. Skribenten Yamile Deyanira Lindgren berättar om en familj från Uzbekistan som fått utvisningsbeslut i en artikel med rubriken ”Jag har hamnat i ett hav utan slut och kan inte ta mig till land

"Maduscha [fingerat namn], hennes man, och parets två barn kom till Sverige från Uzbekistan för drygt fyra år sedan. De är turkar och hade det svårt i hemlandet. Barnen förnedrades och Maduschas man riskerade fängelse. Det fanns ingen annan utväg än att lämna Uzbekistan. Alla sa att Sverige var ett så bra och demokratiskt land och att vi skulle få det bra här, men det har blivit ännu värre, säger Maduscha."

Efter att ha varit i Sverige under tio månader kom Migrationsverkets avslag på familjens ansökan om permanent uppehållstillstånd.

"Jag tappade hoppet. All förväntan försvann. Det känns som jag hamnat i ett hav utan slut och jag kan inte ta mig till land", säger Maduscha.

Men uzbekerna var inte villrådiga, utan agerade på ett sätt som närmast högaktas av en stor del av etablissemanget: De gav blanka fan i att rätta sig efter beslutet och gick "under jord":

"Familjen överklagade Migrationsverkets beslut. Men redan dagen efter att dokumenten hade skickats in till Migrationsverket kom det andra avslaget [från Migrationsdomstolen] och därmed också beskedet att familjen skulle utvisas. Sedan dess har familjen levt gömd."

Föräldrarna har nu hållit sig "gömda" i Göteborg under drygt tre år. Maduscha ondgör sig över att inte har träffat sina barn på ett år och tio månader. Lite senare i artikeln får vi förklaringen:

"Maduscha och hennes man fick tips [PIs kommentar: av vem?] att chansen var större att familjen skulle få vara kvar i Sverige om föräldrarna höll sig gömda och flyttade till en annan ort. Efter svåra överväganden tog de farväl av barnen när de sov [sic] och lämnade den mindre svenska staden för Göteborg. Maduschas "tårar rinner när hon berättar att hon inte sett barnen på ett år och tio månader och att det ofta känns som att hennes hjärta ska stanna".

Efter ankomsten till Göteborg hamnade Maduscha på sjukhus. Hon fick gallsten och svår tandvärk. Genom sjukhuset kom hon i kontakt med Röda Korset som samarbetar med Rosengrenska kliniken. Hit går hon och hennes man en gång i veckan.

"Det är onsdag och Maduscha och hennes man har sökt sig till Rosengrenska kliniken för papperslösa. Här kan de träffa läkare och få fika och tröst. Tårarna är ständigt nära och smärtan i bröstet trycker. – Det finns mycket ömhet här. Många fina medmänniskor. Vi dricker te, pratar med läkare. Och alla säger att det kommer bli bra, att vi måste våga tro på det, säger Maduscha".

"Maduscha och hennes man bråkar mycket. Hon klandrar honom för att de är i Sverige. Vi kom hit för att bli lyckliga men det blev tvärtom. Hon är rädd för att gå ut och känner ständigt oro för att polisen ska komma på dem och skicka tillbaka dem till hemlandet. Två gånger har hon tänkt hoppa från en bro och ta sitt liv."

Hävdar hon. Artikeln avslutas:

"Jag vill ha mina barn. Känslomässigt känner jag mig jättegammal, jag har glömt hur man skrattar och har svårt att se framtiden. Men på onsdagarna går vi hem med ett litet, litet hopp. Kanske kan jag få träffa mina barn igen."

Sammanfattning:

Familjen kom till Sverige från Uzbekistan för fyra år sedan och hävdar att mannen riskerar fängelse i hemlandet. Frågan som då uppstår är: varför riskerar mannen fängelsestraff i Uzbekistan? Var det därför de flydde? Är det därför familjen vägrar återvända, trots två avslag från migrationsmyndigheterna? Tyvärr får läsaren inget svar, då journalisten tydligen anser att frågorna är irrelevanta.

De säger sig tillhöra en turkisk minoritet i Uzbekistan. Runt tjugo procent av Uzbekistans befolkning är inte usbeker, utan består av en salig blandning av folkgrupper som ryssar, tadzjiker, kazaker, karakalpaker, tatarer och t.o.m. koreaner. Ett mångkulturellt samhälle, med andra ord.

Fallet har prövats i två instanser, först av Migrationsverket och därefter av Migrationsdomstolen. Det blev avslag i båda instanser. Journalisten uppehåller sig dock inte vid detta faktum, och redogör överhuvudtaget inte vad som låg till grund för dessa beslut, utan förmedlar okritiskt familjens berättelse.

Maduscha säger med tårar i ögonen att "jag vill ha mina barn. Kanske kan jag få träffa mina barn igen" samtidigt som vi läsare fått oss förklarat att föräldrarna självmant lämnade barnen, nu 15 och 17 år gamla, i en mindre ort i Sverige. Någon som tror att föräldrarna inte tagit bussen dit någon gång på ett år och tio månader?

Familjen har uppehållit sig i Sverige i över fyra år, varav drygt tre som illegala invandrare. Polisen säger sig vilja ha tag på familjen för att kunna verkställa utvisningen. Maduscha hävdar att "hon är rädd för att gå ut och känner ständigt oro för att polisen ska komma på dem och skicka tillbaka dem till hemlandet" för att i nästa mening förklara att "genom sjukhuset kom hon i kontakt med Röda Korset som samarbetar med Rosengrenska kliniken. Hit går hon och hennes man en gång i veckan."

Tips till polismyndigheten i Göteborg – åk till Rosengrenska kliniken imorgon onsdag så lär ni finna dem, och förhoppningsvis kan tre års "försök att hitta dem" äntligen nå sin upplösning.

"Rosengrenska ligger någonstans i Göteborgs mer invandrartäta förorter, men dess exakta plats är hemlig. Kliniken tar hand om gömda flyktingar som lever dolda för myndigheterna och det är av hänsyn mot dem som man håller platsen hemlig", skriver Ny Tid. Det är dock inte svårare att finna ut var kliniken ligger än att ringa ett, på nätet allmänt spritt telefonnummer, och fråga. Var så säkra på att polisen i Göteborg vet var kliniken befinner sig.

Som bonus vill PI gärna förmedla följande information:

Den medicinska chefen för Rosengrenska Stiftelsen, Henry Ascher, var för övrigt med i gruppen om elva svenskar som reste med det ökända islamistiska jippot Ship To Gaza. Denne ökände kommunist och barnläkare ligger således bakom dessa vårdcentraler tillsammans med andra och som gärna gömmer illegala: de som fått avslag i samtliga instanser.

Artikelförfattaren Yamile Deyanira Lindgren är mest känd för, RFSU-kneget oaktat, att ha varit kollega med den välkände politiska journalisten Niklas Svensson och Josefin Berglund på Politikerbloggen. Där blev hon med stor sannolikhet upplärd av sin mentor Niklas i konsten att manipulera sina läsare. Dagens Nyheter på besök hos Politikerbloggens redaktion:

"Reportern Josefin Berglund får i uppdrag att kolla om det kan vara så att ett attentat mot en sverigedemokrat i själva verket var iscensatt av SD själva. Författaren Stieg Larsson förutspådde redan 1998 den utvecklingen. – Då du skriver grejen så kan du inte koppla vad Stieg Larsson trodde till det här nya attentatet. Men våra läsare kommer ju att göra den kopplingen, förklarar Niklas Svensson pedagogiskt."

PrintFriendly Share/Bookmark




Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt