INSÄNDARE Jag, som många andra av er PI-läsare, förfasas över de skadestånd som Sveriges minst omtyckta myndighet, DO, ständigt lyckas få ut åt sina "klienter". Det handlar om 40 000 kronor när någon blivit ombedd att ta av sig en slöja, 60 000 kronor när någon inte får gå en utbildning på grund av att hon vägrar provsmaka fläskkött och 120 000 kronor när någon blir punktmarkerad av butikskontrollanter på grund av att hon tillhör ett folkslag som av allt att döma stjäl mer än genomsnittsbefolkningen.
Jag upprörs dessutom mer av dessa skadestånd än vad den normale läsaren görs. Detta beror främst på att jag har ett annat perspektiv. För den genomsnittlige PI-läsaren är belopp som 40 000 kronor och 120 000 kronor visserligen mycket pengar. Men det enda de egentligen kan sätta summorna i relation till är sin egen ekonomi. Inget ont om detta, det räcker gott som perspektiv. Mitt perspektiv utgår dock ifrån min utbildning. Jag utbildar mig för närvarande till jurist på ett av landets större lärosäten och har precis avverkat terminen som behandlar bland annat straffrätt.
Som del i denna termin har jag naturligtvis besökt rättegångar i svenska domstolar. Riktiga straffrättsrättegångar. Rättegångar där allvarliga brott, som misshandel eller grov fridskränkning, behandlas. Det som slår mig är, förutom de löjligt låga straff som döms ut, hur låga skadestånden för kränkning är. Jag var på en rättegång nyligen där en far var anklagad för att ha slagit sin trettonåriga dotter. Skadeståndsyrkandet för kränkning var 5 000 kronor.
Det här var inte heller ett ovanligt lågt skadestånd. Nej, 5 000-10 000 kronor är att betrakta som normalt när det gäller kränkningsersättning till misshandelsoffer. För att utveckla så kan man ta upp att ett liv av svenska domstolar brukar värderas till omkring 75 000 kronor. Jämför det med 120 000 kronor för att en kontrollant följer efter en i en affär.
För att göra det hela barnsligt simpelt. Ta av slöja = 40 000. Bli slagen av sin egen far = 5 000. Det är uppenbart att någonting är skevt i samhället när det anses vara åtta gånger mer kränkande att bli ombedd att ta av sig en tygbit än att som försvarslöst barn bli slagen av sin egen far, en av två personer man alltid ska kunna känna sig fullkomligt trygg med. Åtta gånger mer kränkande! Inte nog med det, det anses vara tjugofyra (!) gånger så kränkande att bli åtföljd av en butikskontrollant än att bli slagen av sin far.
Jag har försökt att förstå varför det ser ut på detta sätt, men utan resultat. Jag har funderat kring vikten av att skydda människors rätt att uttrycka sin religion eller kultur, men utan att kunna förstå. Visst, det är viktigt att skydda människors rätt till kultur och tro. Men denna rätt kan aldrig värderas högre än rätten till liv, rätten att slippa bli utsatt för våld. Den rätten måste stå över allt annat. Så är det inte i Sverige idag, och det skrämmer mig.
Det skrämmer mig att brottsoffer utsatta för våld, dragna genom en smärtsam rättegång där de tvingas återuppleva den värsta stunden i sina liv, värderas så lågt av samhället medans personer utsatta för en mild obekvämhet värderas så högt. För i ärlighetens namn, det är inte mer än en mild obekvämhet att bli ombedd att ta av sig en tygbit. Sanningen är att samhället spottar riktiga brottsoffer i ansiktet med de skadestånd som de "diskriminerade" får. Bli förföljd av en butikskontrollant så får du ut insatsen till en lägenhet. Bli nedslagen och du kan knappt köpa en ny mobiltelefon.
Något är fel i Sverige, och det skrämmer mig att det tystas ner.
Helmer
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
