INSÄNDARE Vad har PK-sidan kvar den dag ordet ”rasism” förlorat sin magi? När det inte längre går att trollbinda en kuvad allmänhet med teatraliska gester, dunkel scenbelysning och ett suggererande ”abrakadabra-RASIST!” för att få all opposition att upplösas i en rökpuff? När salongen dränks i ett avslöjande ljus och publiken kommer upp på scenen för att syna rekvisitan noggrannare, titta närmre på falluckor, speglar och dubbla bottnar?
Inte mycket. Ingen realistisk mångkulturivrare tror sig kunna vinna en debatt byggd på siffror och fakta. OECD, AMS, BRÅ, SCB producerar många tabeller, grafer och diagram, men väldigt få av dem pekar på att den röstberättigade svenske medborgaren, skattebetalaren på något sätt tjänar på invandringen som den ser ut idag. Ännu mindre tyder på att de spenderade skattemedlen skapar mesta möjliga humanitära resultat, att vi alltså ens är ”snälla”. En migrant i en svensk förort eller tusen människor i sina hembyar, vem hjälper du helst? Vad är egentligen moraliskt försvarbart, sann godhet?
Så begreppet är absolut centralt i mångkulturförespråkarnas strategi, utan rasism-anklagelsen som effektiv skrämselmetod faller den samlade fronten snart ihop. För ett effektivt, formidabelt vapen är det verkligen! Det går att töja och bända för att passa varje invändning och sammanhang och blotta tanken att utsättas för det får de flesta av oss att slå ner blicken. Vi betalar sedan undergivet de kostnader som åläggs oss, bara vi slipper stigmat, skammen att vara OND.
Låt oss glömma den gamla (korrekta) definitionen av rasism. Den är överspelad i det offentliga samtalet och det är ingen mening att streta emot i den naiva föreställningen att det går att återvinna respekten för ordets innebörd. Bättre då att anamma den nya, vidlyftigare ”kulturrasistiska” metoden! Bejaka glidningen, bredda betydelsen ytterligare. Pumpa upp den svällande ballongen tills den innefattar allt och sprängs till allmängiltig intighet.
Nicka instämmande till allt prat om hur rasistiskt det att tänka i termer av olika kollektiv, att dela upp samhället i vi-och-dem, att värdera en grupp högre än en annan, särskilja människor baserat på hudfärg, födelseort eller religion. Lägg gärna till sexuella preferenser, kön, handikapp, allt som skiljer människor åt, gör dem unika. Vad är det annat än avskyvärd, vidrig rasism att skilja individer åt och ge dem olika rättigheter och skyldigheter beroende på melaninhalt eller kulturell tillhörighet?
Men, och det är här debatten över mångkultursidan vinns, inkludera även svenskarna! Att särbehandla en blond, blåögd Svensson negativt är inget annan än ren, oförfalskad rasism. Han är ingen arisk övermänniska och just därför ska han behandlas som alla andra. Den heterosexuelle, medelålders svenska mannen är en minoritet bland de andra. Varken mer eller mindre. Att vara svensk ger inte en tonåring en skyddande bubbla mot mobbing eller en kvinna automatisk trygghet. Vi är också skyddsvärda, utsatta.
Att etniska svenskar inte är skyddade mot hets mot folkgrupp är alltså inte bara ologiskt och orättvist. Det är rasism. ”Men, vem är egentligen ‘svensk’, då, är inte det svårt att veta?”. Svaret på den frågan är inte att försöka hitta en definition, det är ett indignerat konstaterande att frågeställaren är rasist. Enligt FN är det en mänsklig rättighet att inte få sin etnicitet förnekad och vemhelst som gör sig skyldig till detta är en rasist som kränker svenskarnas legitima och okränkbara anspråk på att vara Sveriges ursprungsbefolkning.
Att diskriminera svenska arbetslösa genom att subventionera invandrare är rasism, det skiljer ut kollektiv i en värdehierarki. Att acceptera att muslimska kvinnor i realiteten inte står till arbetsmarknadens förfogande och ändå uppbär socialbidrag är särbehandlig efter kulturtillhörighet och alltså rasism. Att tillåta att somaliska föreningar baserade på etnicitet får stöd när det samtidigt inte finns motsvarande exklusivt svensketniska kulturföreningar är rasism. Rasism, rasism, överallt rasism.
Omvänt är det faktum att man är invandrare, homosexuell eller muslim inget hinder från att vara fördomsfull, hatisk, att vara rasist. Det är en bisarr och närmast kränkande tankevurpa att tro annat än att alla folkslag kan känna sig överlägsna, mer värda. Att man måste var europée för att ha ”rätt” att vara rasistisk. Romer och kurder kan förakta svenskar. Kvinnor kan hata män. Det är insikter som öppnar upp för den förlösande destinationen för mitt resonemang: med den nya, förbättrade, generösa ”kulturrasismen” är inte frågan vem som ÄR rasist. Frågan är vem som INTE är det, vem som når upp till idealet att inte tänka i kollektiv, i vi-och-dem?
Mångkultursidan som ensidigt ålägger svenskarna skyldigheter och klander gör det inte. Att utgå från att svenskarna som grupp alltid är förövare, alltid är skyldiga att maka åt sig, ge plats och anpassa sig är rasism i dess renaste form. Det spelar ingen roll om det är en själutplånande, självhatande form av utsinglande av det egna folket som är bevekelsegrunden eller om det tvärtom rör sig om en herrefolksliknande snällhetshybris. Rasism är det ändå, eftersom det ställer separata krav på just svensken, förutsätter att han är annorlunda.
Invandrare som vill bevara sin kulturella särart gör sig PER DEFINITION skyldiga till kulturrasism, liksom vi svenskar när vi vill bevara vår. För det vill vi faktiskt, det finns det statistik på. Återkommande månfaldsbarometrar tillsammans med andra undersökningar visar att väl över 80% av de svarande är kulturrasister eftersom de tycker att invandrarna ska anpassa sig efter oss, vårt samhälle, vår kultur. De tänker alltså i termer av skilda kollektiv, vi-och-dem, och tycker dessutom att vårt samhälle, vår kultur är bättre än de andras. Svensken som omhuldar sin kultur ÅR rasist, liksom turken, afghanen, romen, somaliern som föredrar sin.
Snart sagt alla är vi alltså rasister om den nyreviderade regelboken bara används konsekvent i fortsättningen. Så var inte rädda för ordet, omfamna det, när det, nämn det så ofta det går. För när rasiststämpeln satt sitt avtryck i pannan på varje människa så är magin bruten, då släpper det kvävande struptaget kring det demokratiska samtalet. Då är svensken äntligen fri att erkänna att han faktiskt inte är mer än människa, han är ingen mystisk, övernaturlig frälsarfigur som kan ta på sig all världens ondska och bära det på sina axlar.
Precis som eritreanen, som iraniern eller esten är han begränsad, han kan vara orolig för framtiden, rädd för det okända. Precis som dem vill han vara herre i sitt eget hus, trygg på sin egen plats på jorden, fri att välja väg. Som dem vill han vara förvissad om att hans hem, hur gästfri han än är, förblir hans eget.
Det är inte främlingsfientligt att önska det lilla svenska folket samma rättigheter, samma självbestämmande man unnar alla andra. Det är orättvis, hatisk rasism att inte göra det.
Rask
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
